lördag 5 maj 2012

Det nya milrekordet - the story

                                       

Lördagen och tävlingsdagen började med tidig uppstigning vid 06,30, då Noel vaknade och kvittrade glatt.
Gjorde mig inget att gå upp, då jag var både lite nervös och förväntansfull som gjorde det svårt att slappna av.
För nu var det ju upp till bevis för mig själv, om jag var på rätt väg med träningen mot marathon och vägen tillbaka efter graviditeten. Och givetvis status på formen.
Om jag ska vara ärlig hade jag längst inne hoppats på nytt personligt rekord idag (bättre än 48,44 min) och ev under 48 min, men utåt så sa jag att jag var nöjd om jag kom under 50 min. Det är det där med förväntningar, ni vet. Som kan ställa till det.
Hela familjen gav sig sen iväg med bilen och det kändes fint att både maken, som för en gångs skull inte sprang själv, och Noel skulle heja på idag. Noels första springtävling, men definitivt inte den sista.
Efter att ha letat parkering över halva Kungsholmen, hade jag trots allt god tid att värma upp.
2,5 km uppvärmnning och några rusher, sen avklädning och peppning av maken, innan det var dags att ställa  mig i startfållan och fokusera. Och ladda. För oj vad taggad jag var. Adrenalinet började pumpa rejält och vips gick startskottet.




Jag gick ut i det planerade 4,45 -tempot och blev omsprungen till både höger och vänster. Vilket gjorde mig lite stressad. Jag fick lägga band på mig att inte dras med i andras tempo och bränna mig, så för att hålla mig till planen höll klockan och jag ständig kontakt.





De första 6 km var flacka och de första 5 km av dessa, hade jag enligt klockan sprungit på 23,30. Helt ok, men jag kände att jag hade lite mer och ge så jag försökte ligga på och öka tempot en aning. Men mellan 5-7 km var det som att springa in i en vägg av motvind, så nu fick jag verkligen ligga i för att behålla ett bra tempo.
Hela tiden tänkte jag på tekniken, att inte älga på med stora kliv som jag vet gör mig stum och trött i benen, utan att ta mindre, kortare, lätta steg på främre delen av foten. Repeterade mantrat: stark, snabb och uthållig vid behov då det kändes motigt.
Efter 7 km och lite huvudräkning förstod jag att jag skulle kunna springa under 47 min och jag fick kämpa för att hålla i farten i uppförsbackarna, men om det är något jag kan är det att kämpa. Så rätt var det var,  var det bara 1 km kvar och jag gav järnet och la i sista växeln.
Sprintspurtade i mål och kollade på klockan,  46,27 min. Var det sant? Hade jag sprungit på nytt personligt rekord med över 2 min?! Jajemänsan!
Officiella tiden blev 46,29 min och med det fixade jag en 49:e plats i damklassen. Snitttid 4,38 min/km.
Glädjen hos mig i mål gick det nog inte att ta miste på, glädjeskutt och annat kul bjöd jag alla förbipasserande på.





Någon stund efter målgång insåg jag att jag inte var så trött som förväntat. I själva verket är det nog så att det fanns lite mer i kroppen. Och kanske hade jag kunnat ta mig under 46. Jag underskattade nog helt enkelt mig själv lite. Men jag är ju väldigt nöjd ändå. Jag klarade trots allt mitt milmål för 2012, som var att springa under 47 min. Vad ska nästa mål för året bli? Under 45 min?

Min kropp alltså. Vad häftig den är.
För 5 och 1/2 mån sedan låg jag på förlossningen,  svårt sjuk i den mest extrema varianten av havandeskapsförgiftning med stor risk att förblöda. Vilket slutade i akut kejsarsnitt och i och med detta ett rätt saftigt ärr som skulle läkas.
Lägg därtill att jag bara kunde springa korta sträckor fram till v.20 i graviditeten pga foglossning och högt blodtryck, och därefter avråddes  fysisk ansträngning. Så konditionen var nog nästan nere på noll redan innan förlossningen.
Och nu. Nu springer den fortare än någonsin, den ger bebisen mat både dag och natt och har ändå, därutöver,  mer energi än någonsin.
Bara att stå på startlinjen idag var en seger i sig. Att  kunna springa är ingen självklarhet efter barnafödande. Det gör mig så tacksam att jag kan.
Att föda barn verkar också ha gjort något bra med min kropp, vilket andra mammor säkert också känner igen sig i.
Den har liksom gått igenom och kommit ut starkare och uthålligare på andra sidan.
En häftig resa och ett stort ödmjukt tack till min kära kropp.
Jag lovar att fortsätta vårda och ta väl hand om dig.



9 kommentarer:

  1. Vad härligt att få läsa om din story om när du sprang igår! Du och din kropp är verkligen grymma! Coolt att du lyckades få en så bra tid! Jag är imponerad! Kram

    SvaraRadera
  2. Älska kroppen! Fin läsning. Och du, hur kommer det inte set ut om 1år och 5mån?! (Det gäller bara att ha lite is i magen och träna klokt, lättare sagt ärn gjort.)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men eller hur! Tack! Jag ska försöka träna klokt, men du vet hur det är:)

      Radera
  3. Wow, tokbra!!!
    Riktigt imponerande förbättring! :-)

    SvaraRadera
  4. Oj,oj,oj, riktigt bra jobbat!

    SvaraRadera

Vill du skriva några ord så uppskattar jag det verkligen!

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...